Födelsedag och grekiska
Ur "Paulus brev till församlingen i Korint" kapitlet 13
Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. 2Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. 3Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.
4Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.5Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. 6Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. 7Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
8Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. 9Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. 10Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.
11När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. 12Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
13Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
Akademi och skönhet
I gamla sagor och sägner finns offta myten om att vid regnbågens slut finns en skatt. Det förutsätter ju att regnbågen har en början och ett slut. Dock går det ganska snabbt att väderlägga en sådan bild. En regnbåge är ett optiskt, meteorologiskt fenomen som uppträder som ett (nästintill) fullständigt ljusspektrum i form av en båge på himlen då solen lyser på nedfallande regn.
En regnbåge kan man förklara vetensapligt. Men i vår iver att studera dess spännvid, gradindelning och intern reflektion så går vi ofta miste om regnbågens andiga dimension. För mig ligger inte skönheten i dess siffror, i dess observation, eller i de fysikaliska förklaringar som ges.Skönheten ligger snarare i dess glans, dess skönhet och dess djup.
Exemplet med regnbågen är inte det enda. Till vardags studerar jag religionsvetenskap i Uppsala. Och visst kan det vara lätt att endast fastna i teorier kring texternas uppkomst, i religionssociologiska analyser och hypoteser. Men religionens tjusning ligger inte endast däri. Självklart är det väldigt intressant, men att endast fastna i det akademiska vore för mig ett misslyckande.
Ett sitta i en mässa och stilla betrakta sakramentens mysterium, att i en moské betrakta det allvar och ljuphet som infinner sig vid imamens ord eller skönheten och glädjen som infinner sig hos de församlade när rabbinen läser Shema, det är magiskt för mig.
Religionsvetenskapen och det kritiska studiet av religion är nödvändigt. Men som jag har försökt förtydliga här ovan, att bortse från de andliga dimensionerna som finns hos religionen, oavsett om vi tror att de är sanna eller ej, vore för mig ett misslyckande.
En godoms existens kan man inte bevisa, eller motbevisa, vetenskapligt. Man brukar nämna det som den ontologiska nivån, eller det transendenta. Men även om vi akademiker inte kan uttala oss om dess giltighet i våra föreläsningssalar så tycker jag att det är något som vi var och en borde fundera på oftare.
Jag kommer nog aldrig att kunna profilera mig som en ateist. Universums skönhet, logik och ordning är en av de faktorer som hindrar mig. Men också de upplevelser jag har haft i mötet med Gud, något som står över våra mätinstrument och källhypoteser. Tron, som i många fall kan värka vansinnig, kommer alltid att finnas där.
Förövrigt så var det en jesuitpräst som "upptäckte" Big Bang.
Vi ses!
Att göra upp med teologisk arrogans...
"Sola scriptura" var ett slagord som kom med reformatorn Martin Luther. Uttrycket betyder umgefär "skriften allena" eller "endast bibeln", och det var, tillsammans med sola gratia och sola fide (endast nåd, endast tron) några centrala dogmer under reformationen.
Detta slagord, skriften allena, är en av dem saker som de frikyrkliga rörelserna har hållit hårdast om, på gott och ont. Problemet med detta är att det ofta har lett till en arrogant syn på, i synnhethet andra historiska kyrkors, teologi men också kyrkans historia i stort.
Min tes är inte att detta uttryck, skriften allena, är fel. Tvärtom är jag en av de som bekänner bibeln som Guds heliga ord och som det främsta rättesnöret för våra liv. Detta slagord är inte fel, så länge vi inte drar det för långt, vilket tyvär ofta är fallet. Jag ska här nedan ge ett par exempel på detta.
Ett första exempel på detta är för det första en skeptisk syn på kyrkans historia. Här bör det poängteras att man inte är fientlig mot hela kyrkans historia. Frikyrkliga ledare brukar t.ex. med stor hängivenhet och entusiasm hänvisa till församlingen i apostlagärningarna (apg 2:42-43) som en sorts teologisk måttstock på hur den nutida församlingen bör se ut. Att efter sin bästa förmåga bygga en kyrka som speglar bibeln är heller inte fel. Men jag säger det en gång till, det kan bli problem om man drar det hela för långt. För tyvär finns det fall där man efter en allt för nitisk bibelsyn ser ner på andra kyrkor och församlingar som man själv upplever inte följer bibelns mall på hur en församling ska se ut.
Om jag skulle generallisera grovt så skulle man umgefär kunna sammanfatta den ultrafrikyrkliga kyrkohistoriska synen såhär:
- I början fanns urkyrkan, apostlarnas kyrka, här var allt frid och fröjd. Sen kom katolska kyrkan och då försvann kristendomen under några hundra år tills den dök upp igen någon gång rund reformationen.
Ett andra exempel, som hänger ihop med exemplet här ovan, är synen på sakramenten. Bara ordet "sakrament" (betyder umgefär "helig handling") får många frikyrkliga att rysa. Ordet får en att tänka på mariastatyetter, rökelse, helgondyrkan och andra hemskheter.
Jag ska i detta första inlägg ta upp en av ta två stycken frågor som det är och har varit stor debatt kring inom frikyrkan.
Det första är nattvarden, eller det som i andra kyrkor kallas för eukaristi, kommunion, herrens måltid osv.
Här råder delade meningar, men en av teserna går tillbaka till en man som hette Zwingli, f. 1484, verksam i Schweich och var en av många sk. reformatörer.
Nattvarden enligt Zwingli går grundläggande ut på att nattvarden ENDAST är en symbolisk handling. Det är bara ett minne och inget mer. Nattvarden är INTE Jesu kropp och blod. Zwinglis nattvardssyn används ofta då man som frikyrklig inte är bekväm med andra nattvardssyner, som t.ex den katolska transubstanisationsläran (som grundläggande går ut på att brödet och vinet bokstavligt förvandlas till Jesus kropp och blod). Jag kommer inte att närmare gå in på katolikernas nattvardssyn, även om det är ett intressant ämne, utan vill i stället kommentera den Zwingliska synen och ge min egen syn på vad nattvarden är.
På pingströrelsens hemsidan finns en webbshop, och i den kan man beställa ett litet häfte om nattvarden (shop.pingst.se/default.jsp?oid=114). I beskrivningen av boken finns en rad som jag tycker är väldigt bra. Där nämns att nattvarden inte bara är ett minne, utan också ett möte. Och här har vi nyckeln. Jesus sa inte bara att "gör detta till minne av mig" (luk 22:19), utan i verserna innan säger han "Detta är min kropp". På ett annat ställe säger Jesus att "Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen" (Joh 6:54).
Som teologistudent är kyrkans historia något som jag tycker är superintressant. Och när man tittar efter i kyrkohistorien så finner man att de kristna under de första århundraderna råkade ut för problem pga. just nattvarden. Det var nämnligen så att de beskylldes för att vara kanibaler. Visst låter det hemskt? Hur kunde välmenande kristna anklagas för något så vidrigt? Jo, man trodde att under den kristna gudstjänsten så lindades ett spädbarn in i en limpa bröd. Sedan skar man brödet och åt upp det, inklusive barnet som fanns där inne. Detta låter i våra öron bissart, vilket det också var i deras. De första kristna åt självklart inte barn, men de talade om att de åt sonen och att brödet var hans kropp. Och detta är intressant. Det tycks som att den första kyrkan inte delade Zwinglis syn på nattvarden. Exakt hur den såg ut vet vi ju inte, men man var noga att betona, vilket har gjorts under hela kyrkans historia, att nattvarden är ett verkligt möte mellan Gud och människan.
Därför ställer jag mig kritisk till Zwinglis, och många frikyrkligas syn, på nattvarden. Nattvarden är inte bara ett minne, utan också ett möte!
(För den som är mer intresserad av ämnet har LOTS lagt ut en föreläsning i ämnet, en mycket intressant sådan!
http://livetsordplay.se/play.aspx?idClip=2587&cn=F%C3%B6rel%C3%A4sningar).
Guds frid!
Ny på teologen...
Tankar kring Världsungdomsdagarna i Madrid och kristen enhet
Ibland saknar jag vissa....
En sorgens och bönens dag
Kort om Paris och Rom...
Och snipp snapp snut, så var sagan slut...
Vilken sorts natur har du?
Alla människor har en egen personlighet och alla människor är unika. Med största sannolikhet så finns det inte två individer på jorden som är exakt lika dan som någon annan. Men bortsett från etnicitet, utseende, personlighet och sådant dylikt så finns det något som alla människor har gemensamt: En natur av något slag.
Vad menar jag nu?
En människas natur är sitter inte i utseendet, det sitter i hur man beter sig, men det avspeglar också i människans värderingar.
Man kan illustrera med några enkla bilder.
Är du paddans och ormens natur eller är du örnens och lejonets natur?
Är du som paddan, att du lever krälandes nere i gyttjan, vältrar dig i allt vad ”världen” har att erbjuda, ständigt upptagen med vad du själv åtar dig. Du tittar aldrig upp, utan din navel är den högsta punkten som blicken sträcker sig till. Begreppet ”andra” finns knappt i ditt vokabulär.
Sedan har vi ormens natur.
Ormen känner ständigt av sin omgivning, vänder kappan efter vinden. Om den möter någon fara, eller ett hinder, så slingrar den sig förbi det. Den är slug, men knappast modig. En orm är inte vacker, men den kan smälta in i landskapet och hugga till sig ett byte när det kommer för nära.
Kort sagt; En orm är ingen idealist, den gör det som för stunden känns bäst, kompromissar hellre än att stå för sin sak, är oftast intellektuell och vinner sina segrar genom att ligga gömd och sedan hugga.
Nästa djur är örnen och lejonet. De båda står i en bestämd kontrast till paddan och ormen. Örnen står framförallt i stark kontrast till paddan.
I stället för att kräla i dyn är den uppe i höjden.
Och i lejonets natur ligger det inte att slingra sig runt problemen, utan ett lejon går alltid rakt på.
Både örnen och lejonet har andra i åtanke. Att bara köra sitt eget race och förverkliga sig själv finns inte hos dem. Örnen vaktar ständigt på sina ungar, ser till att dem utvecklas, och lejonet vaktar ständigt på sin flock och ger dem trygghet.
Vilken sorts natur vill du vara?
En natur som paddans och ormens, där det ständigt bara är ”dig själv” som allt handlar om. Eller vill du vara som örnen och lejonet där man står upp för vad man tror på, där man inte är en social kameleont, och där man inte främst lever för sig själv, utan där man främst lever för andra.
Valet är ditt.
Att hitta sig själv
Mer än en gång i livet har jag frågat mig själv: Vem är jag?
Under de tidiga tonåren var detta frågor som så gott som ständigt cirkulerade runt i mitt huvud.
Vad skulle man lyssna på, vad skulle man tro, vilket parti skulle man sympatisera med, vilka kläder skulle man ha på sig, osv.
Jag tycker det är skönt att idag kunna säga att stilen inte har någon betydelse. Självklart kommer det alltid att finnas en liten provokativ sida i mig som gillar att retas lite, men den sidan av mig som inte kan finna trygghet, den är borta.
För jag kan ärligt säga att stil inte är något som främst sitter i kläderna, utan det är något som sitter på insidan av en.
My trust, hope and identity will always be in the Lord, God almighty!
Förövrigt; Snart är det dags för att åka upp mot Arlandastad för att fortsätta bygget på Norra Sthlms fetaste ungdomshak!
Vi ses väl där…? ;)
Att använda sig av Eisegetik!
Har hängt upp mig på ett visst ord; Eisegetik!
Jag vet att det låter nördigt, men det är ett arbetssätt som är så intressant och användbart när man jobbar med teologiska texter. Det intressanta är att eisegetik inte är så ovanligt som många kan tro. Faktum är att väldigt många ägnar sig åt det utan att själva veta om det. T.o.m jag själv har vid ett X antal tillfällen använt mig av eisegetik. Det är så praktiskt, smidigt, enkel och framförallt njutningsfullt att använda.
För de som inte vet, eisegetik är ett lite finare ord för att läsa in sina egna åsikter och tankar i en text.
Frågan som uppstår är ju då hur pass bra eisegetik är... specielt om man tittar ur en moralisk och saklig synpunkt.
Ur en egocentrisk synpunkt är eisegetiken, i motsats till exegetiken, mycket praktisk. För med eisegetik kan man få gehör för sina egna idéer mer än om man använder sig av exegetik.
Dock är problemen som uppstår vid eisegetik ganska omfattande.
- Med en eisegetisk arbetsmetod förvanskas orginalet, Alltså; Om du som t.ex domare i en rättegång använder eisegetik på lagboken så kan den kommande domen bli ganska intressant, och med en eisegetiskt synsätt på juridiska dokument blir moralen allt mer relativ
Men hur som helst, eisegetik är intressant... Dock föredrar jag att inte använda det på viktiga skrifter ... inte allt för mycket i alla fall
Glad alla hjärtans dag!
Mitt sätt att tänka; "Låd-teorin"
Ibland kan jag fascineras, eller förfasas, över hur mitt sätt att tänka fungerar…
Jag har något som jag kallar för ”Låd-teorin”, vilket handlar om min brist på att kunna se samband mellan saker och ting.
Min hjärna är uppbyggd ungefär såhär:
Tänk er bilden av ett stort arkiv, massor med ”lådor och fack” som står uppradade. Allt är strukturerat och välordnad. Om jag vill ha åt något, då öppnar jag den lådan, tar fram den saken, tittar på den, analyserar den och stoppar sedan tillbaka den i lådan. Men det väsentliga är att inte mycket hänger ihop, det finns inget riktigt samband mellan de olika facken.
Om man däremot skulle gå in i någon annans hjärna, t.ex. in i en tjejs, skulle man förmodligen se ett nätverk av sladdar, som alla på något sätt är sammankopplade med varandra.
Kanske detta kan vara en förklaringsmodell till min bristande förmåga av att kunna läsa av olika situationer, hitta samband eller förstå mig på känslor … ? Kanske är det så, men sådant kan man ju alltid bli bättre på! Hehe. 
