Jesper Pålsson

   I gamla sagor och sägner finns offta myten om att vid regnbågens slut finns en skatt. Det förutsätter ju att regnbågen har en början och ett slut. Dock går det ganska snabbt att väderlägga en sådan bild. En regnbåge är ett optiskt, meteorologiskt fenomen som uppträder som ett (nästintill) fullständigt ljusspektrum i form av en båge på himlen då solen lyser på nedfallande regn.

   En regnbåge kan man förklara vetensapligt. Men i vår iver att studera dess spännvid, gradindelning och intern reflektion så går vi ofta miste om regnbågens andiga dimension. För mig ligger inte skönheten i dess siffror, i dess observation, eller i de fysikaliska förklaringar som ges.Skönheten ligger snarare i dess glans, dess skönhet och dess djup.

   Exemplet med regnbågen är inte det enda. Till vardags studerar jag religionsvetenskap i Uppsala. Och visst kan det vara lätt att endast fastna i teorier kring texternas uppkomst, i religionssociologiska analyser och hypoteser. Men religionens tjusning ligger inte endast däri. Självklart är det väldigt intressant, men att endast fastna i det akademiska vore för mig ett misslyckande.

   Ett sitta i en mässa och stilla betrakta sakramentens mysterium, att i en moské betrakta det allvar och ljuphet som infinner sig vid imamens ord eller skönheten och glädjen som infinner sig hos de församlade när rabbinen läser Shema, det är magiskt för mig.

   Religionsvetenskapen och det kritiska studiet av religion är nödvändigt. Men som jag har försökt förtydliga här ovan, att bortse från de andliga dimensionerna som finns hos religionen, oavsett om vi tror att de är sanna eller ej, vore för mig ett misslyckande.

   En godoms existens kan man inte bevisa, eller motbevisa, vetenskapligt. Man brukar nämna det som den ontologiska nivån, eller det transendenta. Men även om vi akademiker inte kan uttala oss om dess giltighet i våra föreläsningssalar så tycker jag att det är något som vi var och en borde fundera på oftare.

   Jag kommer nog aldrig att kunna profilera mig som en ateist. Universums skönhet, logik och ordning är en av de faktorer som hindrar mig. Men också de upplevelser jag har haft i mötet med Gud, något som står över våra mätinstrument och källhypoteser. Tron, som i många fall kan värka vansinnig, kommer alltid att finnas där.

Förövrigt så var det en jesuitpräst som "upptäckte" Big Bang.

Vi ses!

"Sola scriptura" var ett slagord som kom med reformatorn Martin Luther. Uttrycket betyder umgefär "skriften allena" eller "endast bibeln", och det var, tillsammans med sola gratia och sola fide (endast nåd, endast tron) några centrala dogmer under reformationen.

Detta slagord, skriften allena, är en av dem saker som de frikyrkliga rörelserna har hållit hårdast om, på gott och ont. Problemet med detta är att det ofta har lett till en arrogant syn på, i synnhethet andra historiska kyrkors, teologi men också kyrkans historia i stort.

Min tes är inte att detta uttryck, skriften allena, är fel. Tvärtom är jag en av de som bekänner bibeln som Guds heliga ord och som det främsta rättesnöret för våra liv. Detta slagord är inte fel, så länge vi inte drar det för långt, vilket tyvär ofta är fallet. Jag ska här nedan ge ett par exempel på detta.

Ett första exempel på detta är för det första en skeptisk syn på kyrkans historia. Här bör det poängteras att man inte är fientlig mot hela kyrkans historia. Frikyrkliga ledare brukar t.ex. med stor hängivenhet och entusiasm hänvisa till församlingen i apostlagärningarna (apg 2:42-43) som en sorts teologisk måttstock på hur den nutida församlingen bör se ut. Att efter sin bästa förmåga bygga en kyrka som speglar bibeln är heller inte fel. Men jag säger det en gång till, det kan bli problem om man drar det hela för långt. För tyvär finns det fall där man efter en allt för nitisk bibelsyn ser ner på andra kyrkor och församlingar som man själv upplever inte följer bibelns mall på hur en församling ska se ut.

Om jag skulle generallisera grovt så skulle man umgefär kunna sammanfatta den ultrafrikyrkliga kyrkohistoriska synen såhär:

- I början fanns urkyrkan, apostlarnas kyrka, här var allt frid och fröjd. Sen kom katolska kyrkan och då försvann kristendomen under några hundra år tills den dök upp igen någon gång rund reformationen.

Ett andra exempel, som hänger ihop med exemplet här ovan, är synen på sakramenten. Bara ordet "sakrament" (betyder umgefär "helig handling") får många frikyrkliga att rysa. Ordet får en att tänka på mariastatyetter, rökelse, helgondyrkan och andra hemskheter.

Jag ska i detta första inlägg ta upp en av ta två stycken frågor som det är och har varit stor debatt kring inom frikyrkan.

Det första är nattvarden, eller det som i andra kyrkor kallas för eukaristi, kommunion, herrens måltid osv.

Här råder delade meningar, men en av teserna går tillbaka till en man som hette Zwingli, f. 1484, verksam i Schweich och var en av många sk. reformatörer.

Nattvarden enligt Zwingli går grundläggande ut på att nattvarden ENDAST är en symbolisk handling. Det är bara ett minne och inget mer. Nattvarden är INTE Jesu kropp och blod. Zwinglis nattvardssyn används ofta då man som frikyrklig inte är bekväm med andra nattvardssyner, som t.ex den katolska transubstanisationsläran (som grundläggande går ut på att brödet och vinet bokstavligt förvandlas till Jesus kropp och blod). Jag kommer inte att närmare gå in på katolikernas nattvardssyn, även om det är ett intressant ämne, utan vill i stället kommentera den Zwingliska synen och ge min egen syn på vad nattvarden är.

På pingströrelsens hemsidan finns en webbshop, och i den kan man beställa ett litet häfte om nattvarden (shop.pingst.se/default.jsp?oid=114). I beskrivningen av boken finns en rad som jag tycker är väldigt bra. Där nämns att nattvarden inte bara är ett minne, utan också ett möte. Och här har vi nyckeln. Jesus sa inte bara att "gör detta till minne av mig" (luk 22:19), utan i verserna innan säger han "Detta är min kropp". På ett annat ställe säger Jesus att "Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen" (Joh 6:54).

Som teologistudent är kyrkans historia något som jag tycker är superintressant. Och när man tittar efter i kyrkohistorien så finner man att de kristna under de första århundraderna råkade ut för problem pga. just nattvarden. Det var nämnligen så att de beskylldes för att vara kanibaler. Visst låter det hemskt? Hur kunde välmenande kristna anklagas för något så vidrigt? Jo, man trodde att under den kristna gudstjänsten så lindades ett spädbarn in i en limpa bröd. Sedan skar man brödet och åt upp det, inklusive barnet som fanns där inne. Detta låter i våra öron bissart, vilket det också var i deras. De första kristna åt självklart inte barn, men de talade om att de åt sonen och att brödet var hans kropp. Och detta är intressant. Det tycks som att den första kyrkan inte delade Zwinglis syn på nattvarden. Exakt hur den såg ut vet vi ju inte, men man var noga att betona, vilket har gjorts under hela kyrkans historia, att nattvarden är ett verkligt möte mellan Gud och människan.

Därför ställer jag mig kritisk till Zwinglis, och många frikyrkligas syn, på nattvarden. Nattvarden är inte bara ett minne, utan också ett möte!

(För den som är mer intresserad av ämnet har LOTS lagt ut en föreläsning i ämnet, en mycket intressant sådan!

http://livetsordplay.se/play.aspx?idClip=2587&cn=F%C3%B6rel%C3%A4sningar).

Guds frid!