Jesper Pålsson

Ibland kan jag fascineras, eller förfasas, över hur mitt sätt att tänka fungerar…

Jag har något som jag kallar för ”Låd-teorin”, vilket handlar om min brist på att kunna se samband mellan saker och ting.

Min hjärna är uppbyggd ungefär såhär:

Tänk er bilden av ett stort arkiv, massor med ”lådor och fack” som står uppradade. Allt är strukturerat och välordnad. Om jag vill ha åt något, då öppnar jag den lådan, tar fram den saken, tittar på den, analyserar den och stoppar sedan tillbaka den i lådan. Men det väsentliga är att inte mycket hänger ihop, det finns inget riktigt samband mellan de olika facken.

Om man däremot skulle gå in i någon annans hjärna, t.ex. in i en tjejs, skulle man förmodligen se ett nätverk av sladdar, som alla på något sätt är sammankopplade med varandra.

Kanske detta kan vara en förklaringsmodell till min bristande förmåga av att kunna läsa av olika situationer, hitta samband eller förstå mig på känslor … ? Kanske är det så, men sådant kan man ju alltid bli bättre på! Hehe.

Du er en mærkelig skabning

Som en kamæleon er du kravler fremad

Dine ønsker er at være der, op i den blå

Dit hjerte ønsker at flyve med ørne

Du klatre så højt op som du kan

Blandt træets højeste grene, du klatre

Du føler den friske vind mod huden

Din selvretfærdighed ansigt giver himlen en spottende smil

Du kan ændre farven på din hud

Fra det klareste grøn til brun som en stor fjerdragt

Du en del af den høje majestæt

Hvad kan stoppe dig nu?

En frisk brise kastet dig ud

Ligesom en komplet konge du flyver væk

Vinden giver dig et kys

Hvad kan stoppe dig nu?

Men åh så slemt det kan gå

Din krop styrtede ned i klippen

Og din krop bliver ødelagt

For efter alt, er du bare en øgle

Det finns många saker i livet som kan vara smått obehagliga. Varför inte ta ett tandläkarbesök som exempel? På senare år har jag dock förstått att det obehagliga inte först och främst sitter i ”borren” utan i fakturan som man får med sig när behandlingen är färdig.

För egen del är tandläkarbesök en mindre bagatell i jämförelse med en viss företeelse. Denna företeelse kan jag stark ogilla, åtminstone om jag själv blir utsatt för den.

Jag pratar givetvis om företeelsen att ”bli placerad i ett fack”.

Jag vill inte påstå att jag har schizofreni. Jag vill heller inte påstå att min tro, värderingar eller personlighet är relativa. Tvärt om. Jag är nog till det inre ganska, för att inte säga mycket, säker på vad jag tror. Och även om jag gillar att på ett satiriskt sätt experimentera med olika politiska ställningstaganden, så kommer min tro och värderingar att alltid förbli de samma.

Men något som jag verkligen gillar att se är när människor verkligen kliver ut ur sitt fack. När t.ex. en person som av omgivningen ses som jättetillbakadragen och tråkig plötsligt börjar bli lite ”wild N’ crazy”, då mår man!

Å för övrigt, facket kan va bra att ha, om man är arbetslös i alla fall…